CITYKRÖNIKA

Vad har Lund gemensamt med San Sebastian, Rio de Janeiro och San Miguel de Allende i Mexiko? Samtliga städer är kända för att vara världens vänligaste. Nåja, nu överdriver jag. Lund är än så länge inte med på listan när turister korar de vänligaste destinationerna. Men jag tror att Lund skulle platsa fint där.

Vi brukar alltid tillhöra toppen bland landets tio bästa kommuner vad det än gäller. I fjol korades Lund till Sveriges bästa studentstad och näst bästa friluftskommun. Lund var redan Sveriges tryggaste och miljöbästa kommun att leva och bo i. Dessutom svensk och global vinnare i WWF:s One Planet City Challenge.

Nu undrar jag, lite försiktigt, om vi inte kan utse Lund till Sveriges vänligaste stad? Ett första steg mot världslistan.

Min tes är att Lund är en exceptionellt empatisk kommun med hjälpsamma och vänliga invånare. Första gången jag reflekterade över detta var en svinkall januaridag när två prydliga unga missionärer från mormonkyrkan knackade på för att berätta om sin tro.

Religion var jag inte intresserad att diskutera men ville de möjligtvis inte komma in och värma sig över en kopp kaffe? För inte kan man låta två ungdomar 800 mil hemifrån gå runt och frysa i tunna kostymer?

De tackade artigt nej och jag antar att de i sina riktlinjer för missionsarbetet blivit varnade för tanter som lockar med kaffe. De kan sin Hans & Greta i Salt Lake City – mormonkyrkans huvudstad. Tilläggas kan att jag i vanliga fall inte var speciellt godhjärtad men dotterns ryggsäcksresa i Latinamerika året tidigare hade fått mig på andra tankar. Vart hon än begav sig om det var Kuba, Guatemala eller Colombia möttes hon av vänliga människor som gärna hjälpte en ung resenär.

Dessa pojkar stod kvar på förstukvisten och berättade att de hade missionerat runtom i Sverige under drygt ett år. Bästa staden är Lund, sa de tvärsäkert. Här bor bara snälla människor som inte smäller igen dörren i ansiktet, skriker fula saker eller kastar snöbollar efter dem.

Hårresande historier. Deras besök ruckade inte min tro men öppnade en ny fråga. Är vi Lundabor snälla?

Låter det för mesigt? Är det inte fräckare att bo i en stad som associeras med ord som innovativ, expansiv eller kreativ? Men låt oss se denna snällhet som en hejdundrande superkraft. En kraft som vi tillskansat oss under århundraden med en ständig tillströmning av studenter.

För visst har studenterna lärt oss en del; att se det mesta med glimten i ögat, rycka på axlarna åt vissa tokerier och le brett. I vår tur hjälper vi gärna till med havererade cyklar, visar snabbaste vägen genom LTH:s virrvarr av gångar och tar reda på borttappade plånböcker utan att nalla något.

Det senare vet jag med säkerhet. Tre gånger det senaste året har jag slarvat bort min plånbok med kort och pengar. I genomsnitt har det tagit en halvtimme innan jag återfått plånboken intakt.

Nu senast hade min kumpan, den irländska terriern Spencer, slarvat bort sin namnbricka med telefonnummer och vips blev jag kontaktad och Spencer kunde få tillbaka sin bricka. En vänlig hundägare som förstår vad en namnbricka betyder för en nyfiken hund som gärna vidgar sina vyer utan mattes tillstånd.

Gerd Pedersen

Lundabo, kommunikatör och företagare inom hållbar turism. Gerd bloggar också sedan många år med London som specialitet. För att komma i kontakt med Gerd: gerd@gerdpedersen.se

Student visar upp sina superkrafter. Cirkus Schmirkus på Lundakarnevalen 2022. FOTO: TOM WALL